Det är jättevackert höstväder ute. Mamma o pappa åkte just ut till skogen för en dags utflykt. De ville att jag skulle följa med, och jag ville verkligen det också, men en urdum anledning gjorde att jag stannade hemma.

Det är snart jul. Nej det är det inte, men jag vill gärna tro det. Det är bara en månad kvar till december, julmånaden. December är iochförsig årets längsta månad, men nu när jag är stor kommer den att flyga iväg.
Har ni tänkt på det? Ju äldre man blir, desto fortare går tiden. Jag undrar varför. När man var liten tog ett år lika lång tid som två. Nu tar ett år lika lång tid som ett halvår.
Antagligen beror det väl på att man har så mycket mer att göra när man är vuxen. Mycket att göra och hinna på så kort tid. Plötsligt har den här dagen gått, men oj vad lite jag har hunnit med!
Varje dag lika dan som den andra.

Jag minns att jag blev så förvånad över det förra året. Aldrig hade höstterminen gått lika fort som då. Det hade mycket med betyg att göra. Det var ju första terminen vi hade det, och jag var mer stressad än någonsin. Så fort man hade avklarat ett projekt, började man på ett nytt. Och sen var höstterminen slut. Men det var ju skönt på så sätt, då tog ju skolan slut fortare.

Nu är det iallafall november, och skolan börjar på måndag. Jag bävar och längtar.

På tisdag är det val i The United States of America. Det känns som om invånarna i USA tar det ganska lugnt på valet (men det är bara som jag känner för tillfället), men att vi här ute i resten av världen är skitnervösa. Jag är det i alla fall.
Eftersom USA är världens mäktigaste land, påverkar ju dess regering resten av jordens länder också. På det viset tycker jag att det är orättvist att bara USA:s invånare får rösta.

Jag tittade precis på en dokumentär om Obama och hans vistelse i Afrika. Jag kom in i slutet och missade därför de största delarna i programmet, men det som slog mig var att Obama snarare påminner mig om en rockstjärna, och inte en presidentkandidat när han möter människorna som bor på de platser han besöker. Det slog mig även att han utstrålar en sådan värme och ödmjukhet, och också tillit.
Jag har ju inte kunnat följa USA:s val så noggrant tidigare, den största orsaken är att jag inte varit född eller att jag varit för liten för att kunna förstå mer än vem som är ”dum” och vem som är
”snäll”. Men, utifrån det lilla jag sett och hört, tycker jag att det har varit ganska få som engagerat sig så kraftigt i allt som hans politik rör, som Obama. Jag får intrycket av att han verkligen är engagerad i allt som han arbetar med, och att han verkligen vill förändra. Det kan jag inte direkt säga om varken McCain eller Bush.
Obama tar sig för, han inspirerar miljontals människor världen över, och det känns som om det är ett av hans verkliga mål. Dessutom är han rolig och intressant att lyssna på.

När han möter ”fans” hälsar han på dem med stor glädje, och som människor, precis som han själv. Det är självklart mycket politik och taktik inblandat, men också mycket personlighet tror jag. Jag tror inte han skulle gå runt bland så mycket folk med ett så stort leende på läpparna och med så många frågor till folket, om han inte själv gillade det.

Sen vet ju inte jag vad McCain gör, han kanske också visar ett stort engagemang till sitt folk, face to face. Det är ju mest Obama som median för med sig till kalla Sverige, så därför har jag inte kunnat betrakta McCain lika mycket. Jo, förutom alla smutskastningar han har kört med såklart.

Det känns som om Obama inte bara vill förändra USA, utan också den politik USA visar ut mot resten av världen. Han vill verkligen förändra till det bättre, för alla parter. Jag är inte så naiv att jag inte tror att McCain inte vill det, självklar vill han det (annars är han dummare än vad jag trodde) men han visar det inte alls på samma sätt tycker jag.

Men vad vet jag? Jag har ju bara fått mina tyckanden ifrån deras utstrålning, hur långt kommer man på det?

Jag borde plugga matte nu, eftersom vi har matteprov om en vecka. Matteboken ligger bredvid mig och liksom lyser av elaka tal och krångliga siffror.

Jag hittade två dikter/verser/citat/nåt jag skrev för två år sedan som jag kunde skratta åt i tio minuter, gång på gång.

SKRATTAR

Är du en korv?
Du säger att jag är som en korv
Men då är du som KORV MED BRÖD!!

SKRATTAR

Jag har ont… BLÄÄÄ!
Den är dum mot mig.
Varför är min mage dum mot mig?

SKRATTAR

Det förgyllde min dag. Resten av vad som är kvar av den iallafall.

Slog mig plötsligt att det gymnasie jag väljer kommer jag att gå på. Jag kommer att börja där, trippa runt och antagligen stanna där i tre år. Ingen återvändo.

fan, tror jag skippar hela skiten o tar jobb på jobb på ica istället.

Hej hopp.
Livet rullar på, vare sig jag vill det eller inte. I mitt fall vill jag det.
Det händer inte så mycket, eller så händer det väldigt mycket, beroende på hur man ser det. Är inte säker på hur jag ser det än.

Igår var det en seg kväll. Var på gården och de flesta andra (flesta andra = de flesta av mina vänner och av de jag känner) var där, men jag var seg hela kvällen. Kände mig frånvarande och var helt enkelt på inte rätt humör för att vara ute. Men har varit ute en del på sistone, så det kanske var en hemmakväll jag behövde helt enkelt, utan att jag visste om det.

Sen ska jag ju bestämma vad jag vill göra med mitt liv, vilket jag inte lyckas särskilt bra med. Jag har ingen aning. Om jag tänker tio år framåt så ser jag bara mig själv, i ett rum där alla rusar förbi och gör saker, men jag själv står stilla och stirrar tillbaka på mig, där jag sitter nu. Jag har alltså ingen aning om vad jag kommer att göra, vad jag vill göra. Mina drömmar jag hade är inte riktigt längre desamma. Jag vet att jag vill ut i världen, göra skillnad för någon eller några, skapa intryck, men var vet jag fan.

Så gymnasie och linje är inte det lättaste att komma på.

Min nya låt jag fastnat för heter Scream av Chris Cornell. Älskar den.

Världens coolaste saker håller på att utvecklas till att hända!
Planerna för sommar 09 sätts redan upp; inte nog med att jag ska till Grekland med Jojje och Karin och leva livet, nu har även Maja och jag och Rebecca snackat om att åka till Bornholm, Danmark, där Maja har landställe.

YEAY!!

Vi hade skolfoto idag i skolan. Jag har precis fotats för sista gången i grundskolan. Som den sentimentala kossa jag är tycker jag att det är sorgligt.
Jag har hatat min skola många gånger, jag har svurit över den, jag började längta till gymnasiet när jag var tio år. Men nu när allt håller på att ta slut är det ruskigt tragiskt.

Jag längtar väldigt mycket att få komma därifrån, men det är också en plats jag gått till i tio år. Jag har vuxit upp den skolan, och det är klart som fan att den sätter spår i mig.

Jag vill därifrån, men jag lovar att när jag står på scenen och sjunger ”ingen klocka ringer ut” tillsammans med människor jag träffat nästan varje dag i tio år, kommer jag ha svårt att hålla tårarna tillbaka.

Nån som vill satsa emot?

Jag är så förvirrad. Över en massa saker. Det är som om jag springer i ett mörkt rum, men kommer aldrig till en vägg. Det är som att titta utan att se.

Jag vill ha svar. Jag vill ha dem nu. Tålamod är fiskarens bästa vän. Men inte min.

Jag kan inte fatta vad som hänt!

Var på Grönan igår med Jennifer, Jessica, Kajsa och Kajsas kompis Jennifer för att se Neverstor spela. De var gästband åt Millencollin. Det var meningen att även Jojje och Anna och några andra till skulle med, men det blev inte så

Jennifer och jag kom dit lite tidigare, dels för att slippa den förhöjda kostnadsentrén, men också för att åka lite. Vi hade skitkul, flummade runt och var riktigt ruskigt omogna, och vi njöt utav det!
Sen vid sju kom Jessica, Kajsa och Jennifer. Halv åtta började Tysta Mari spela, de var bra, har aldrig hört talas om dem förut. Påminde väldigt mycket om Ebba Grön.

Publiken var galen, inte härligt galen som den var på Hives när jag såg dem en vecka tidigare på Grönan tillsammans med Karin och Anna, när Gröna Lund firade 125 års-jubileum. Nu var de aspackade, och var mest där för att förstöra. Folk pressades in i mig, och jag pressades in i folk, och kvävdes nästan, och blev dragen i håret, och fick armbågar rakt in i ryggraden flera gånger, och tappade skorna två gånger, men det var ändå så värt det.

Neverstore var SÅ bra, så bra på scen! Underbart härligt att sjunga med i sångerna, och drunkna i Jacobs ögon. Jag och Jessica hittade också två pojkar i publiken som vi började snacka med, det var kul.
Vi kände oss ganska nöjda med att stå längst fram när Millencollin spelade, så jag och Jessica stannade bara några låtar till, sen trängdes vi tillbaka till de andra som ställt sig lite längre bak efter Neverstore. Vi drog omkring lite, ställde oss sen vid ett staket bredvid scenen, så vi såg de på scen i profil. När allt var slut hörde jag hur säkerhetsvakten börjar anropa Jacob. Jag fattar inte vad som händer, vakterna säger att om de i bandet vill komma ut så gör de det. Cirka 15,20 minuter senare, när de andra övertalat mig att följa med dem, ser jag Oskar, basisten komma ut genom dörrarna. Inom loppet av ungefär tjugo minuter har jag kramat alla i Neverstore, även Jacob, och snackat lite lätt med alla, och dessutom BLIVIT BJUDEN TILL EN HEMLIG SPELNING PÅ SÖNDAG AV ERIC, TRUMMISEN. Tyvärr hörde jag inte vart, så vi kan inte komma, men ändå. Hm, om den är hemlig är det kanske inte så jättesmart att jag skriver detta här..

Jag kan fortfarande inte fatta det…

Det har varit ruskigt dålig uppdatering här på sistone. SÅ mycket har hänt, ska försöka ta det kortfattat.

Mina underbar vänner Jojje,Karin&Anna hade anordnat världens mysigaste picknick i Ulvsunda slottspark. De satt där med tårta, paket o god dricka när jag anlände. Allt var underbart och jag kunde inte fatta att de gjort så fint för mig. (bilder kommer)

Sen åkte vi till Kebnekaise. Det var otroligt. På alla sätt som någonting kan vara otroligt på. Otroligt vackert, otroligt kul, otroligt jobbigt, otroligt hemskt, otroligt underbart, otroligt gott, otroligt äckligt. Som vanligt när jag kommer hem från en resa inser jag först då hur kul jag haft. Tågresan saknar jag nästan mest, hur man gick från kupé till kupé och lärde känna nya o gamla människor igen.

Sen började allvaret. Nu har jag gått i nionde klass i två veckor. Jag känner mig allt annat än en nia. Det känns som om jag fortfarande är en åtta, och att niorna är borta på prao eller nåt. Men när jag går genom korridorerna och tittar på sexorna, känns det ändå jävligt gött, att jag tillslut, efter nio år, kommit fram till det sista. Och att jag är äldst!