Jag var på öppet hus på Danscenter med Rebecca och Maja för några veckor sedan och prövade på Afrikansk Dans, (väldigt skojjigt och häftigt). Vi prövade även locking (popping?) Kul, men inte riktigt min typ av dans känner jag, men läraren var störtskön, och det var en klar fördel. På streetdancen kände jag att jag inte riktigt orkade engagera mig, och läraren var inte lika skön, så då var det verkligen inte värt att dansa då. Så jag satte mig på golvet och betraktade dansarna, och bland dom såg jag en ganska ung mamma och hennes ganska unga son. Jag antar att de var mor och son iallfall, med tanke på att pojken sprang omkring och skrek mamma hela tiden.

Jag brukar inte vara så förtjust i barn. Jag har svårt att veta hur jag ska handskas med dom, och de kan gå mig enormt mycket på nerverna, speciellt om jag är på dåligt humör.

Men jag tycker ändå att barn är en väldigt häftig uppfinning. De är så rakt igenom ärliga, och så kloka. De har inte fått den här muren vuxna har framför sina ögon, den som skiljer det ”rätta” från det som är ”fel”. De gör inte sina val utefter val de gjort tidigare, eller kunskap som hindrar dem från att ta beslut.
Barn ser världen som den är, och lever i den utefter.

Och medan jag satt och betraktade denna ovanligt (enligt mig) söta och charmiga pojke, som var på en sån där tre/fyra/fem år, började jag fundera på hur han kommer bli när han blir äldre. Hur kommer hans förhållande vara till sin mamma då? Lika kärleksfullt som det såg ut att vara nu? Kommer han bli en cool grabb, eller nån som hamnar på fel spår?

Och framförallt, hur kommer världen vara som han växer upp i? Hur olik kommer världen vara om tjugo år? Vilken framtid har de nyfödda barnen att möta? De har så många år framför sig, vad är det som kommer möta dom?

Jag har nu levt 16 år på jorden. Det är inte så fasligt många fler år än pojken som jag såg. Mitt liv har på många sätt inte börjat mer än hans. Men jag kommer snart till en ålder där jag kan kalla mig vuxen. Han kommer snart till en ålder där han kan säga att han går i skolan. Jag vet fortfarande ganska lite om världen, men i förhållande till honom vet jag väldigt mycket. Jag vet hur världen var för några år sedan, och det känns på många sätt som om den världen håller på att gå över i något annat, något stort och oroväckande som vi inte riktigt har grepp om.

Vad är det barnen av idag, kommer möta imorgon?