Jag ska egentligen plugga, men som vanligt råkade jag ta mig en titt över nätet istället, och hamnade av någon anledning på Blondinbellas blogg (jag vet, pinsamt..)

Jag ställer mig bara en fråga – vad fan är meningen med henne? Hon skriver om absolut Ingenting som är kul för Någon annan att läsa om. Hon är 18 år, snart 19 (?) och är fortfarande kvar i det stadie där hon fotar sig själv i spegeln i omklädningsrum och berättar vart hon köper alla sina kläder och vilket som är hennes favoritgodis. Man tycker att hon borde förstå att det är bland det sista man vill veta om andra människor, speciellt eftersom hon klassas som ”en ovanligt mogen och medveten tonåring”.

Det kanske mest sorgliga och patetiska är att hon är den största bloggerskan i Sverige, och det är om vilken läpp-penna som är bäst, att en kamera gått sönder efter en härlig New York resa och vart det är gott att luncha på onsdagar, som sveriges befolkning verkar vilja läsa om.
Eftersom hon har en sådan stor makt med sin blogg, vore väl det bättre om man använde den makten till att skriva om något vettigt och viktigt, istället för att berätta om hur kul den senaste stureplan-festen var.

Lättnaden i min kropp är så stor att jag inte känner av den. Jag kan inte tro att det är sant, det är för overkligt för att vara sant.

Det känns som om jag har gått runt i ett rum i flera år där alla vänt mig ryggen och skrikit åt mig att jag har fel. Men att de nu vänder sig till mig med öppna famnar och säger att jag har rätt, jag hade rätt hela tiden.

Lättnaden är så stor, så allt jag kan känna är en enorm tomhet.

Ska detta krig äntligen vara över?

Jag var på öppet hus på Danscenter med Rebecca och Maja för några veckor sedan och prövade på Afrikansk Dans, (väldigt skojjigt och häftigt). Vi prövade även locking (popping?) Kul, men inte riktigt min typ av dans känner jag, men läraren var störtskön, och det var en klar fördel. På streetdancen kände jag att jag inte riktigt orkade engagera mig, och läraren var inte lika skön, så då var det verkligen inte värt att dansa då. Så jag satte mig på golvet och betraktade dansarna, och bland dom såg jag en ganska ung mamma och hennes ganska unga son. Jag antar att de var mor och son iallfall, med tanke på att pojken sprang omkring och skrek mamma hela tiden.

Jag brukar inte vara så förtjust i barn. Jag har svårt att veta hur jag ska handskas med dom, och de kan gå mig enormt mycket på nerverna, speciellt om jag är på dåligt humör.

Men jag tycker ändå att barn är en väldigt häftig uppfinning. De är så rakt igenom ärliga, och så kloka. De har inte fått den här muren vuxna har framför sina ögon, den som skiljer det ”rätta” från det som är ”fel”. De gör inte sina val utefter val de gjort tidigare, eller kunskap som hindrar dem från att ta beslut.
Barn ser världen som den är, och lever i den utefter.

Och medan jag satt och betraktade denna ovanligt (enligt mig) söta och charmiga pojke, som var på en sån där tre/fyra/fem år, började jag fundera på hur han kommer bli när han blir äldre. Hur kommer hans förhållande vara till sin mamma då? Lika kärleksfullt som det såg ut att vara nu? Kommer han bli en cool grabb, eller nån som hamnar på fel spår?

Och framförallt, hur kommer världen vara som han växer upp i? Hur olik kommer världen vara om tjugo år? Vilken framtid har de nyfödda barnen att möta? De har så många år framför sig, vad är det som kommer möta dom?

Jag har nu levt 16 år på jorden. Det är inte så fasligt många fler år än pojken som jag såg. Mitt liv har på många sätt inte börjat mer än hans. Men jag kommer snart till en ålder där jag kan kalla mig vuxen. Han kommer snart till en ålder där han kan säga att han går i skolan. Jag vet fortfarande ganska lite om världen, men i förhållande till honom vet jag väldigt mycket. Jag vet hur världen var för några år sedan, och det känns på många sätt som om den världen håller på att gå över i något annat, något stort och oroväckande som vi inte riktigt har grepp om.

Vad är det barnen av idag, kommer möta imorgon?