Jag har tänkt lite. Det jag kom fram till var att man oftast beter sig väldigt konstigt åt när man äter.
Ta exemplet glass. Det är ju så ruskigt gott, och den vill man ju ska räcka så länge som möjligt. Men oftast tar men tugga, smakar, sväljer, tittar lite på glassen, lite på himlen, och sen tar man en ny tugga.

Men vad hände med den som man precis svalde?! Smaken finns ju kvar! Den kommer finnas kvar lång tid i munnen! Men ändå jäktar man i sig en ny tugga, nästan innan man hunnit svälja den första! Varför ständigt denna jäktan?
Detta gäller inte bara glass. Vi får kakan, äter upp den och vill på en gång ha en ny. Varför kan vi inte stanna upp och njuta av det vi faktiskt har framför oss, njuta tills det tar slut ordentligt? Varifrån kommer denna iver som vi människor i samhället tycks skaffat oss?

Jag har inte uppdaterat på väldigt länge, och det är jag lite småsorgsen över. Men det har hänt så otroligt mycket i mitt liv, och jag har helt enkelt inte lyckats få ner det på papper (dator i detta fall).

När jag säger att det har hänt mycket de senaste månaderna, är det verkligen inte en överdrift.
I februari hände någonting som kommer stanna kvar hos mig för all framtid. Det är för personligt för att ta upp här, speciellt när det inte gäller mig själv, men man kan kortfattat säga att jag var med om någonting som tog väldigt mycket kraft från mig, på många olika sätt. Jag mötte döden på ett helt annat sätt än vad jag tidigare gjort, och det gav mig ett nytt perspektiv på världen. I längden kommer det nog göra mig starkare, men som det var då gjorde det mig väldigt instabil och skör.

En annan sak som hänt är att jag upptäckt vad jag vill göra med min framtid de närmaste åren. Jag har insett att teater är någonting jag inte tidigare visste att det var. Jag har fått lära känna på dess magiska kraft, och förälskat mig totalt i det.
Jag har stått för mitt livs största utmaning, hittils. Jag sökte in till Södra Latins teater linje. Via ett intagningsprov.
Det var ett av de värsta sakerna jag upplevt någonsin. Jag har aldrig varit så nervös och så pressad under en och samma dag.
Men jag är glad att jag gjorde det, dels för att det gick hyfsat bra och att jag där med har en ganska stor chans att jag kommer in, men också för att jag insåg vad teater betydde för mig.
Innan själva intagningsdagen för mig var, övade jag mycket på min monolog, både själv men också tillsammans med min teaterlärare. Monologen var väldigt destruktiv och en aning deprimerande, men också lätt att relatera till.
Vid ett tillfälle då jag övade, upplevde jag hur det kändes att känna någon annans känslor för några minuter. Jag levde mig in så mycket, att jag fick uppleva världen ur ett annat perspektiv. Jag drog inte efter andan för att jag ville det, det skedde automatsikt. Jag lade inte till bekymrade ansiktsuttryck i ansiktet för att jag tyckte att det passade där, de kom dit av sig själv.
Jag älskade det, och det fick mig att inse att det är teater jag vill hålla på med. Det var kul

Där med sagt är mitt gymnasieval klart. Nu gäller det bara att komma in också.

Jag har även sett en av min absolut största idol, en av Sveriges levande legender.
Jag har sett Thåström.
Det var en oförglömlig upplevelse, en oförglömlig kväll, på så många sätt och vis. Inte nog med att jag var med en av mina bästa vänner, och träffade nya härliga människor, utan jag stod även allra allra längst fram, precis vid staketet, cirka 1.5 meter ifrån den människa jag lyssnat på och tagit inspiration från under så många års tid. Han var ännu bättre än vad man kan tänka sig.
Vad mer kan jag säga? Kvällen var magisk, och den lämnade kvar någon magisk kraft som fått mig att uppleva lite nya grejer på sistone. Men det är en annan historia

Idag är det 27 skoldagar kvar innan jag går ut grundskolan. Imorgon är det Valborg, som jag ska fira med några av de människor som betyder allra mest för mig i livet. Om sex och en halv vecka åker jag till Grekland. Tre månader efter det börjar jag gymnasiet.

Elsa håller på att växa upp!

Detta blev ett vääldigt långt inlägg xD