Världens coolaste saker håller på att utvecklas till att hända!
Planerna för sommar 09 sätts redan upp; inte nog med att jag ska till Grekland med Jojje och Karin och leva livet, nu har även Maja och jag och Rebecca snackat om att åka till Bornholm, Danmark, där Maja har landställe.

YEAY!!

Vi hade skolfoto idag i skolan. Jag har precis fotats för sista gången i grundskolan. Som den sentimentala kossa jag är tycker jag att det är sorgligt.
Jag har hatat min skola många gånger, jag har svurit över den, jag började längta till gymnasiet när jag var tio år. Men nu när allt håller på att ta slut är det ruskigt tragiskt.

Jag längtar väldigt mycket att få komma därifrån, men det är också en plats jag gått till i tio år. Jag har vuxit upp den skolan, och det är klart som fan att den sätter spår i mig.

Jag vill därifrån, men jag lovar att när jag står på scenen och sjunger ”ingen klocka ringer ut” tillsammans med människor jag träffat nästan varje dag i tio år, kommer jag ha svårt att hålla tårarna tillbaka.

Nån som vill satsa emot?

Jag är så förvirrad. Över en massa saker. Det är som om jag springer i ett mörkt rum, men kommer aldrig till en vägg. Det är som att titta utan att se.

Jag vill ha svar. Jag vill ha dem nu. Tålamod är fiskarens bästa vän. Men inte min.

Jag kan inte fatta vad som hänt!

Var på Grönan igår med Jennifer, Jessica, Kajsa och Kajsas kompis Jennifer för att se Neverstor spela. De var gästband åt Millencollin. Det var meningen att även Jojje och Anna och några andra till skulle med, men det blev inte så

Jennifer och jag kom dit lite tidigare, dels för att slippa den förhöjda kostnadsentrén, men också för att åka lite. Vi hade skitkul, flummade runt och var riktigt ruskigt omogna, och vi njöt utav det!
Sen vid sju kom Jessica, Kajsa och Jennifer. Halv åtta började Tysta Mari spela, de var bra, har aldrig hört talas om dem förut. Påminde väldigt mycket om Ebba Grön.

Publiken var galen, inte härligt galen som den var på Hives när jag såg dem en vecka tidigare på Grönan tillsammans med Karin och Anna, när Gröna Lund firade 125 års-jubileum. Nu var de aspackade, och var mest där för att förstöra. Folk pressades in i mig, och jag pressades in i folk, och kvävdes nästan, och blev dragen i håret, och fick armbågar rakt in i ryggraden flera gånger, och tappade skorna två gånger, men det var ändå så värt det.

Neverstore var SÅ bra, så bra på scen! Underbart härligt att sjunga med i sångerna, och drunkna i Jacobs ögon. Jag och Jessica hittade också två pojkar i publiken som vi började snacka med, det var kul.
Vi kände oss ganska nöjda med att stå längst fram när Millencollin spelade, så jag och Jessica stannade bara några låtar till, sen trängdes vi tillbaka till de andra som ställt sig lite längre bak efter Neverstore. Vi drog omkring lite, ställde oss sen vid ett staket bredvid scenen, så vi såg de på scen i profil. När allt var slut hörde jag hur säkerhetsvakten börjar anropa Jacob. Jag fattar inte vad som händer, vakterna säger att om de i bandet vill komma ut så gör de det. Cirka 15,20 minuter senare, när de andra övertalat mig att följa med dem, ser jag Oskar, basisten komma ut genom dörrarna. Inom loppet av ungefär tjugo minuter har jag kramat alla i Neverstore, även Jacob, och snackat lite lätt med alla, och dessutom BLIVIT BJUDEN TILL EN HEMLIG SPELNING PÅ SÖNDAG AV ERIC, TRUMMISEN. Tyvärr hörde jag inte vart, så vi kan inte komma, men ändå. Hm, om den är hemlig är det kanske inte så jättesmart att jag skriver detta här..

Jag kan fortfarande inte fatta det…

Det har varit ruskigt dålig uppdatering här på sistone. SÅ mycket har hänt, ska försöka ta det kortfattat.

Mina underbar vänner Jojje,Karin&Anna hade anordnat världens mysigaste picknick i Ulvsunda slottspark. De satt där med tårta, paket o god dricka när jag anlände. Allt var underbart och jag kunde inte fatta att de gjort så fint för mig. (bilder kommer)

Sen åkte vi till Kebnekaise. Det var otroligt. På alla sätt som någonting kan vara otroligt på. Otroligt vackert, otroligt kul, otroligt jobbigt, otroligt hemskt, otroligt underbart, otroligt gott, otroligt äckligt. Som vanligt när jag kommer hem från en resa inser jag först då hur kul jag haft. Tågresan saknar jag nästan mest, hur man gick från kupé till kupé och lärde känna nya o gamla människor igen.

Sen började allvaret. Nu har jag gått i nionde klass i två veckor. Jag känner mig allt annat än en nia. Det känns som om jag fortfarande är en åtta, och att niorna är borta på prao eller nåt. Men när jag går genom korridorerna och tittar på sexorna, känns det ändå jävligt gött, att jag tillslut, efter nio år, kommit fram till det sista. Och att jag är äldst!