Jag har upptäckt att även jag, en av de barnsligaste som finns, blir tråkigt vuxen ihop med barn. Visst kan jag ju slappna av på ett annat sätt, behöver inte riktigt bry mig om hur jag ser ut, jag kan vara på mitt egna sätt, så länge jag är hennes roliga lekkamrat.
Men jag vet samtidigt inte hur jag ska förhålla mig till Emmie när jag passar henne. Ska jag vara uppfostrande, lära henne hur man stavar rätt och hur man ska bete sig mot andra.
Eller ska jag skita helt i det, bara leka med och låta henne slå mig tills det gör ont? (ska ignorera att det låter som om jag får stryk av en treåring)

Jag försöker få en slags balans. Vara väldigt rolig och busig, men samtidigt inte tillåta vad som helst. Ibland går det jättebra, men ofta blir jag en tråkig ”wuissen” som inte tillåter henne att gå barfota i sanden och säger att hon ”måste äta upp hela mackan!”
Jag menar, varför får man INTE gå barfota i sanden?! Det är ju bland det härligaste som finns! Och bland den bästa peelingen för fötterna man kan använda.

När jag kommer på mig själv tänker jag till en gång, och påminner mig om att barn måste få vara barn. Men jag skäms, särskilt som jag stör mig på andra vuxna som ska vara så viktiga och glömmer hur det kan kännas att ha kul.
Det är en väldigt härlig känsla när Emmie frågar om hon får hoppa med skorna i vattenpölen, och det känns ännu bättre när jag svarar ja.