Mina två veckor av total ”Föräldrar Fritt” är över. Mamma och pappa kom tillbaka igår kväll. De verkar ha haft en otrolig resa uppe vid höga kusten och Norge, och de börjar nästan planera nästa resan – redan.
Det var väldigt skönt och härligt att vara ensam, och jag har lärt mig väldigt mycket av det. Den största förändringen är nog att jag lagade så mycket mat; jag har bakat bröd, två gånger tillochmed, jag har gjort kycklinggryta, vegetarisk lasagne, pannkakor, egna hamburgare osv. Jag har aldrig funkat särskilt bra i kök, och det enda tillagandet jag har kunnat skryta med är kladdkaka, som jag nämner i ett av mina första inlägg.
Men nu har jag vuxit upp, och älskar verkligen att äta det jag själv lagat.

En annan grej jag la märke till är att jag blev väldigt renlig av mig. Jag gick och städade undan grejer hela tiden, och gjorde saker helt naturligt som mamma och pappa annars brukar få tjata på mig i tre veckor innan jag gör dem.
Det var kul att sköta om ett hushåll, men också jobbigt, såklart, särskilt när jag försökte få liv i de blommor jag råkat ge för lite vatten till.

Jag skulle aldrig ha klarat det utan Jojje. Hon fanns där hela tiden, och stöttade mig när jag blev ynklig eller nedstämd, som när jag skulle sova ensam för första gången i mitt liv, och jag klockan halv tio på kvällen insåg att jag var ensammast i världen kom hon till mig med komedi filmer och tidningar i packningen.

I eftermiddag åker vi till Karins land. Vi stannar där till på fredag, och jag ser verkligen fram emot det. Sen är jag hemma i knappt två veckor, då jag bland annat hinner avverka min 15-årsdag, innan jag plugget drar i väg till Kebnekaise. Det slog mig och Jojje helt plötsligt att vi kommer vara över allas människors huvuden i både Sverige och Danmark när vi står på toppen. Det tyckte vi var vansinnigt coolt.

Jag älskar min katt. Så mycket att jag ibland får för mig att han är en riktig pojke, fången i den sötaste kattkroppen som finns. Det låter galet, men döm mig inte, han har världens ärligaste blick, han verkligen berättar saker för mig genom sitt kroppspråk och han kramar en när man kelar med honom.

Han är världens bästa sällskap, finns alltid där som en stor trygg kudde, och kräver ingenting av mig, förutom att jag ska kela med honom 21 timmar om dygnet, ge honom mat och släppa ut honom lite då och då.

Varför ska jag behöva en pojkvän när jag har honom??

Jag är så lycklig. Jag och Jojje hade världens bästa dag på stan i tisdags. Jag köpte två nya tröjor från Weekday, (dock inte den som är med på bilderna) hittade världens snyggaste skor second hand, precis såna jag letat efter i två månader, och till råga på allt köpte jag mig en hatt från Topshop!

Hör och häpna, Elsa har köpt sig en hatt! Det är otroligt stort för mig, fråga mig inte varför, men jag verkligen älskar den. Jag ser helt enkelt tråkig ut utan den. Vi är som gjorda för varandra.

Patetiskt att det är ett klädesplagg jag pratar om.
Vi avslutade dagen/kvällen med att gå på bio.

Jag har upptäckt att även jag, en av de barnsligaste som finns, blir tråkigt vuxen ihop med barn. Visst kan jag ju slappna av på ett annat sätt, behöver inte riktigt bry mig om hur jag ser ut, jag kan vara på mitt egna sätt, så länge jag är hennes roliga lekkamrat.
Men jag vet samtidigt inte hur jag ska förhålla mig till Emmie när jag passar henne. Ska jag vara uppfostrande, lära henne hur man stavar rätt och hur man ska bete sig mot andra.
Eller ska jag skita helt i det, bara leka med och låta henne slå mig tills det gör ont? (ska ignorera att det låter som om jag får stryk av en treåring)

Jag försöker få en slags balans. Vara väldigt rolig och busig, men samtidigt inte tillåta vad som helst. Ibland går det jättebra, men ofta blir jag en tråkig ”wuissen” som inte tillåter henne att gå barfota i sanden och säger att hon ”måste äta upp hela mackan!”
Jag menar, varför får man INTE gå barfota i sanden?! Det är ju bland det härligaste som finns! Och bland den bästa peelingen för fötterna man kan använda.

När jag kommer på mig själv tänker jag till en gång, och påminner mig om att barn måste få vara barn. Men jag skäms, särskilt som jag stör mig på andra vuxna som ska vara så viktiga och glömmer hur det kan kännas att ha kul.
Det är en väldigt härlig känsla när Emmie frågar om hon får hoppa med skorna i vattenpölen, och det känns ännu bättre när jag svarar ja.