Det verkar som om jag har blivit nanny. Eller verkar och verkar, jag har blivit det. Jag ska sitta barnvakt åt en supersöt liten flicka en dag i veckan, ibland mer, för 80 spänn/timme. Inte så dåligt.
Jag har ansett att jag inte är den bästa med barn, men sen insåg jag att det är med barn i grupp, inte när de är en och en.
När jag skulle ta bussen in till ”jobbet” (som nu är slut, två veckor på Blå porten är nu avslutat, men jag kanske återvänder för sommarjobb i sommar) från centralen stod det en skolklass vid busshållsplatsen. De var kanske åtta år och jag hoppades att de inte skulle åka samma buss som jag eftersom jag var trött och ville ha lite lugn och ro. Men när jag hörde någon annan muttra över barnen fick jag plötsligt skuldkänslor. De kan inte ro för att de är barn. De är ju vår framtid. Vuxna (och tydligen jag också) har så lätt för att glömma hur det är att vara barn. De tycker mest att de är i vägen, men de har ju också varit den som ansåg att mamma och pappa var hela världen, och att kunna klappa rätt ramsa var bland det viktigaste i världen.

Värt att tänka på

- karin och jag kanske kan bilda klubb?