Varje gång jag är sjuk är eller har ont någonstans, har jag väldigt svårt att tänka mig hur det är att vara helt frisk.
Som när jag stukade foten för två år sen tillexempel, hade jag jättesvårt att tänka mig hur det var att kunna gå helt utan problem.
Eller när jag är förkyld och måste springa på toaletten var femte minut för att snyta mig, så kan jag inte se mig framför mig utan alla näsdukar spridda omkring mig.

Jag vet inte vad jag har drabbats av nu, men jag har en förfärlig hosta, som har resulterat i en förfärlig halsont, som i sin tur ledde till att jag har tappat rösten.
Så nu ligger jag här och tänker sorgset tillbaka på den tiden då jag kunde prata utan problem, och har svårt att förstå att jag har kunnat prata smärtfritt i cirka tretton år.

Men samtidigt gör det att jag har lärt mig att uppskatta allting mycket mer. Tillfällen då jag blivit frisk från fotont eller täppta förkylningar känner jag mig så lättad och glad över att kunna leva utan några större hinder.

Jag hoppas bara att min röst kommer tillbaka och att min smärta försvinner till imorgon, eftersom min första praodag på Blå Porten börjar då. Jag vill verkligen inte vara sjuk då.
Och jag vågar inte tänka på vad som kommer hända (eller inte hända) på onsdag om jag inte är frisk då, eftersom jag har teateruppspel då.

Ingenting kan nånsin vara rätt. Nästan…