Striden som pågår inom mig håller på att lägga sig
På sätt och vis vill jag det inte

Det verkar som om jag har blivit nanny. Eller verkar och verkar, jag har blivit det. Jag ska sitta barnvakt åt en supersöt liten flicka en dag i veckan, ibland mer, för 80 spänn/timme. Inte så dåligt.
Jag har ansett att jag inte är den bästa med barn, men sen insåg jag att det är med barn i grupp, inte när de är en och en.
När jag skulle ta bussen in till ”jobbet” (som nu är slut, två veckor på Blå porten är nu avslutat, men jag kanske återvänder för sommarjobb i sommar) från centralen stod det en skolklass vid busshållsplatsen. De var kanske åtta år och jag hoppades att de inte skulle åka samma buss som jag eftersom jag var trött och ville ha lite lugn och ro. Men när jag hörde någon annan muttra över barnen fick jag plötsligt skuldkänslor. De kan inte ro för att de är barn. De är ju vår framtid. Vuxna (och tydligen jag också) har så lätt för att glömma hur det är att vara barn. De tycker mest att de är i vägen, men de har ju också varit den som ansåg att mamma och pappa var hela världen, och att kunna klappa rätt ramsa var bland det viktigaste i världen.

Värt att tänka på

- karin och jag kanske kan bilda klubb?

Jag försöker så hårt. Jag försöker visa mig, men istället säger jag en massa konstiga saker som inte alls stämmer ihop med den person jag verkligen är, bara för att få din uppmärksamhet.
Varför ska det vara så? Varför kan jag inte få chansen att visa den jag verkligen är? Varför misslyckades jag?

Jahapp, så var man konfimerad då. Det känns jävligt tomt.
Dagen igår blev lyckad. Det var världens finaste väder ute.
Det kom inte så många till mig, men de som kom betyder väldigt mycket, och jag tycker att hellre få nära än många … onära?
Uppvisningen i kyrkan gick bra, och även redovisningarna.
Efteråt blev det sorgligt. Vi skildes åt med en kramring, och jag tyckte det kändes så sorgligt att vår lilla Assisi-grupp höll på att upplösas…

Hemma väntade mycket fint på mig. Av mor&far fick jag två par örhängen som jag tycker är otroligt fina. Jag fick även en fin hängare eller vad man ska kalla det. Den ska jag hänga upp på min vägg. Av morfar och Dagny fick jag mycket pengar, vilket känns jättebra.
Av älskade Jojje fick jag en jättesöt korg, fylld med olika saker. Bland annat världens finaste badmössa. Den gjorde succé och är svart och volangig med en stor röd ros på. Jag älskar den flickan…
Av min underdunderbara kusin Lina fick jag en ring och en liten fotlänk som hon hade när hon var i min ålder. Det känns extra fint att få något som tillhört någon annan.
Jag fick även en massa med kläder från H&M av henne. Hon jobbar som designare där och har gått omkring och plockat olika plagg till mig. När jag skriver en massa kläder menar jag 33 plagg. Det är helt otroligt!! Jag fick 33 olika skitfina kläder igår! Jag behöver en ny garderob att hänga in allt i.
Mycket av kläderna har hon vart med och gjort, och det känns jättekul.
Det var som lilla julafton för mig.

Idag tog vi nattvarden. Den närmaste familjen var där och även någon vuxenkör.
Jag hoppas verkligen att vi kommer att träffas igen. De underbara ledarna snackade nånting om att vi alla ska ha en picknick. Det vore asmysigt, får hopps att alla kommer då.

+ sean

I onsdags tog jag ledigt från ”jobbet” för att vara kamratstödjare på Skansen tsm med cirka 5500 andra kamratstödjare, däribland Danne och Kajsa. Innan tvekade jag lite för att gå, men sen insåg jag att jag skulle ha ångrat mig enormt om jag inte gick…

På förmiddagen gick vi mest runt omkring på olika stationer som Friends ställt iordning. Hela Skansen var till för oss kamratstödjare den dan. Det var kul, jag vann en kokosboll och fick en liten tygboll
Sen fick vi gratis lunch. Vi satt i gräset och väntade på att den stora showen skulle börja som man gått och väntat på hela dan. Vi var måttligt intresserade och trodde att ”sveriges mest kända artister” skulle vara några som varken jag eller Danne gillade särskilt mycket.
Plötsligt kommer Adam Tensta gående förbi oss, omringad av människor, och vi insåg att dan kanske skulle få ett roligare slut än vad vi förväntat oss.
Klockan ett springer Kristian Look in på scen, till publikens förtjusning. Han är rolig som vanligt (gillar honom ) och förklaras som vår programledare för showen.
Efter ett tag kommer Agnes och Sibel in och sjunger två låtar var (inte tsm kan upplysas) och berömmer oss kamratstödjare en massa och berättar hur det var för dem i plugget.
När jag står där ser jag hur BJÖRN GUSTAVSSON dyker upp bakom kulliserna. Sen springer han in på scen, och tjejerna runtomkring mig skriker så jag får tinnitus.

Det var helt galet. Kan inte berätta allt som hände, men kul var det. Adam Tensta dök också upp och sjöng bland annat My Cool. Hell yeah.
Alltihop avslutades med Stockholm i mitt hjärta där Björn Gustavsson passade på att köra sina bratpooses. (Han är ännu sötare i verkligheten kan jag passa på att säga)
Efter gick alla ner för signering, och Kajsa den lyckosten fick en kram av honom, jag själv var på för långt avstånd (en meter)
Rolig Dag

Sen sprang jag iväg till min teater, och repeterade det sista inför uppspelet, som gick grymt bra. Min röst höll nästan ända in i slutet

Jag känner mig så otroligt trött på saker och ting. Varför kan inte folk bara ta tag i grejer och reda ut dem som vuxna människor?
Jag känner mig så sviken…

. precis som trappans steg tar det mesta tydligen slut någon gång …

Nu känns det lite lättare. Jag har fortfarande rysligt ont i halsen, och min röst är fortfarande borta, men jag har äntligen kommit i gång med mitt Revolutionsarbete som skulle vara inlämnat för en vecka sedan.
Nu ska vi bara se hur länge jag lyckas hålla tempot uppe

Varje gång jag är sjuk är eller har ont någonstans, har jag väldigt svårt att tänka mig hur det är att vara helt frisk.
Som när jag stukade foten för två år sen tillexempel, hade jag jättesvårt att tänka mig hur det var att kunna gå helt utan problem.
Eller när jag är förkyld och måste springa på toaletten var femte minut för att snyta mig, så kan jag inte se mig framför mig utan alla näsdukar spridda omkring mig.

Jag vet inte vad jag har drabbats av nu, men jag har en förfärlig hosta, som har resulterat i en förfärlig halsont, som i sin tur ledde till att jag har tappat rösten.
Så nu ligger jag här och tänker sorgset tillbaka på den tiden då jag kunde prata utan problem, och har svårt att förstå att jag har kunnat prata smärtfritt i cirka tretton år.

Men samtidigt gör det att jag har lärt mig att uppskatta allting mycket mer. Tillfällen då jag blivit frisk från fotont eller täppta förkylningar känner jag mig så lättad och glad över att kunna leva utan några större hinder.

Jag hoppas bara att min röst kommer tillbaka och att min smärta försvinner till imorgon, eftersom min första praodag på Blå Porten börjar då. Jag vill verkligen inte vara sjuk då.
Och jag vågar inte tänka på vad som kommer hända (eller inte hända) på onsdag om jag inte är frisk då, eftersom jag har teateruppspel då.

Ingenting kan nånsin vara rätt. Nästan…

Jag är väldigt sur just nu. Jag är väldigt sur på mig själv just nu.
Sen blir jag ännu mer sur eftersom jag inte gör nåt åt det jag är sur på.
Så nu är jag sur för att jag är sur.

Jag saknar Assisi. Jag saknar Assisi jättemkt.
Där var det mesta så lätt. Här finns alla jobbiga problem.
Jag gillar inte problem

…………………

bilderna hamnade lite ioordning …