Jag kan känna en sådan total hopplöshet ibland. Jag är fjorton år, snart femton, och kan inte göra nånting förens jag går ur grundskolan.
Åtminstone tre år till är jag bunden till Sverige, för jag tror inte att mamma och pappa vill släppa ut mig i den stora vida världen än. Men jag menar, ibland kan jag bara känna att jag inte har nånting att göra här. Vad spelar det för roll vilka beslut jag tar, det påverkar ju inte resten av världen.

…………………….……………………

Jag vill ut, se platser, möta människor, göra skillnad. Jag har ingenting som kan hindra mig, förutom den jävla tiden.
Men som man säger, tålamod är fiskarens bästa vän.. Tragiskt nog har jag aldrig varit bra på att fiska.