En kort sammanfattning av Assisi fredag 18/4 – söndag 27/4 08 :

Bussen startar 11.00 från Alvik. Vinkar alla hejdå och skrattar åt skolans elever som köper godis och som inte ska följa med.
Åker genom Sverige, Danmark och Tyskland (på ett dygn!) och stannar i Wittenberg. En jättesöt stad enligt mig (fast ganska död) där vi besökte ett Luther museeum och träffade på andra svenskar som sa att de var från Sthlm fast dialekten avslöjade dem att de inte var det. Skumt.
Vi var också i Munchen där vi övernattade på ett jättefint hotel

Sen åkte vi vidare till Österike (åoh så fint fint fint!) där Siris mobil glömdes kvar på Donken. Inte kul.
Efter cirka 35 timmars sammanlagd bilfärd var vi framme i Assisi, Italia. Där fick vi genast mat serverad av de snälla nunnorna.
Resten av dagarna bestod av utflykter, lekar på torget, poängjakt och glass i stora lass.

På söndagen satte vi oss i bussen igen för att åka tillbaka. Vi gjorde exakt samma resa, med ett undantag i Dachau där vi stannade för att besöka konsentrationslägret. Det var spännande och hemskt, och det mesta var för stort för mig att ta in.
Så många offer, så mycket lidande. När vi steg in i gaskammaren trodde jag att jag skulle spy, spciellt när jag såg grejerna i taket där gasen kom ut genom.
Allting är så otroligt omänskilgt. Hur kan en människa på några vis tro att den är värd mer än någon annan pga utseende, religon eller samhällsklass? (hur kan nån tro det överhuvud taget??) Förintelsen strider mot människans natur på alla sätt, men det enda vi kan göra är att sprida vår kunskap vidare så att det aldrig händer igen.

Efter Dachau åkte vi tillbaka till Danmark, och var tillslut i Sverige igen. Det känns väldigt konstigt, det var som om tiden stod stilla där nere, men att den rusade i raketfart häruppe, med tanke på att jag kände mig väldigt främmande igen hemma.

Jag saknar alltihopa, vilket jag inte trodde att jag skulle göra. Det känns väldigt ledsamt faktiskt, men än är det inte över! Om en och en halv vecka är det konfirmation! Och jag som knappt vet vad det innebär…

Bilder kommer snart

Hej hopp.
Nu är jag hemma igen. Jag tänker inte berätta om allting vi varit med om, för det skulle ta en dag för mig att skriva ner. Kan speciellt inte göra det nu eftersom jag börjar skolan om knappt en timme.

Men jag är iaf hemma nu, och saknar det redan. Både människor och platser.

– klostret

– söta Wittenberg

I övermorgon åker jag. Om jag ska vara dramatisk (vilket jag älskar att vara) kan jag säga att jag lämnar Sverige och beger mig ut i Europa och tar nunnorna med storm
Men för tillfället vill jag inte vara dramatisk, så jag ska inte säga så.
Förutom att jag känner mig stressad över allt jag inte hunnit fixa till resan, och alla läxor och skol-jobb jag har framför mig, så skulle allting vara någorlunda perfekt.

Men det är det inte.
För förutom det där andra som jag nyss räknade upp, så sitter jag hemma, en vanlig onsdag, pga av den här jävla förkylningen jag har fått.
Den kom smygande till mig redan i söndags, men var någorlunda borta på måndagen då det var dags för provvandring inför Kebnekaise 08.
Men min kropp tyckte tydligen att det var alltför påfrestande att gå 8 km med 16 kilo på ryggen, för på tisdagen var den tillbaka. Dessutom hade den sällskap av en enorm träningsverk.

Hohojaja. Jag får hoppas att den försvinner snart igen, för på fredag ska jag åka 35 timmar i en och samma buss, tsm med Karin, ner till ASSISI ! ! !

<—- Jag i ett Nötskal

Yeay …

Jag kan känna en sådan total hopplöshet ibland. Jag är fjorton år, snart femton, och kan inte göra nånting förens jag går ur grundskolan.
Åtminstone tre år till är jag bunden till Sverige, för jag tror inte att mamma och pappa vill släppa ut mig i den stora vida världen än. Men jag menar, ibland kan jag bara känna att jag inte har nånting att göra här. Vad spelar det för roll vilka beslut jag tar, det påverkar ju inte resten av världen.

…………………….……………………

Jag vill ut, se platser, möta människor, göra skillnad. Jag har ingenting som kan hindra mig, förutom den jävla tiden.
Men som man säger, tålamod är fiskarens bästa vän.. Tragiskt nog har jag aldrig varit bra på att fiska.

Hej hopp!
Jag sitter och försöker skriva en text om Kanada som ska vara klar till imorgon, samtidigt som jag njuter av att vara inne i värmen, och inte ute i den Kalla, Regniga Våren.
Jag har insett att jag åker till Assisi, Italien om minder än två veckor. Det känns… overkligt. Konstigt nog är det bara jag av alla konfadeltagare i min grupp som ser fram emot den 35 timmars långa bussresan, ner genom alperna till den lilla söta byn Assisi.

Jag älskar att färdas långt när man är stilla. Undantag flyg. Att åka tåg och buss tycker jag är riktigt mysigt, om man sitter bekvämt vid ett fönster, i lugn och ro, uppkrupen i en mjuk stol/fotölj, med en fullbroppad iPod, massor av godis och en hög med menigslösa, ytliga tidningar!

Nu måste jag plugga vidare, annars får jag rejält med skäll imorgon.

Jag skriver väldigt sällan nu för tiden känns det som. Det är jag uppriktigt sagt ledsen för. Men ha tålamod, det går i perioder!
För tillfället har jag inget intressant att skriva om men jag jobbar på det!