Jag har så mycket lättare att gilla artister med bra personligheter.
Tillexempel Pink, henne började jag gilla när hon kom ut med ”Stupied Girls”.
Det är många som missuppfattar den låten. Det Pink kritiserar är en viss livsstil som många lever; handla väskor för flera tusen, shoppa dag efter dag och inte tänka så mycket på andra. Det är inge fel med att bry sig om sitt utseende, det är inte det hon menar, men man kan ju tänka på andra i världen, och inte bara leva i sin egen lilla bubbla.
Jag köpte hennes skiva, och läste hennes sångtexter. Jag har funnit mycket tröst i hennes låtar. ”Dear Mr. President” är så otroligt bra, handlar om ett brev som hon skriver till George Bush, och ”Conversation With My 13 Year Old Self” handlar om Pink som tonåring. Jag mår bra av att höra den.
Det finns nästan inte en enda låt som jag hört med Pink som jag inte gillar.

En annan artist jag gillar mycket är John Lennon. Dels på grund av hans låtar, men också mycket på att han försökte skapa fred. ”Imagine” är ju bara för fin. Och ”Give Pease A Chanse” också. Jag blir så ledsen när jag tänker på att han fick ett så sorgligt slut.
Jag såg en dokumentär om honom. Det var för ett par år sen. Den var rätt lång, men en del jag minns ganska tydligt, var när John Lennon och Yoko Ono (hans fru) var utanför sitt enorma hus, och en uteliggare kom förbi. Han förklarade att han gillade John Lennon mycket, och trodde att John gillade honom också. John frågade honom hur han kunde tro det, eftersom han aldrig sett honom tidigare. Uteliggaren förklarade att han trodde att John sjöng om honom i sina låtar.
Istället för att skratta åt honom eller be honom dra åt helvete, som vissa andra skulle kunna ha gjort, förklarade John att han inte hade en aning om att han ens fanns, och sen frågade han honom om han var hungrig, och utliggaren svarade ja. Han fick följa med honom in i huset och äta.
Jag tror inte att så många stora kändisar skulle ha gjort en sån sak, och det berörde mig ganska mycket.

Världen är så… totalt orättvis. Det är så otroligt mycket som man tänker på och blir ledsen över. Tillexempel alla dom miljontals människor som svälter i världen, alla barnsoldater som får lida så otroligt mycket varje dag, alla dom hemlösa på städernas gator, alla isbjörnar som inte längre har någon is kvar att bo på. Det blir så mycket att bli ledsen över att man inte riktigt vet vad man ska bli mest ledsen över. Ena stunden så blir man jätteledsen över en sak, andra tänker man att nej, dethär är verkligen värst!
Varför kan inte världen vara lika för alla? Varför är det så att vissa Föds rika (som tillexempel kungen, Paris Hilton med flera) medan andra föds till ett liv på gatan.
Hur kan vissa köpa klännigar för över en miljon, medan andra knappt har ätit på flera dagar?
Varför kan inte alla födas till en lika värld?
Varför är världen så orättvis?

Jag kan inte förstå hur vissa folk bara blundar för klimatförändringen. Alla måste göra någonting för att det ska hända någonting! Stå inte där och prata och låta problemet gå över till andra, bidra själv med någonting! Jorden kommer faktiskt förändras väldigt mycket om vi inte gör någonting! Snart kommer det att vara försent.