Jag förstår mig verkligen inte på skitsnack. Jag gör inte det, och jag har nästan aldrig gjort det, förutom när jag var liten och inte lärt mig än att folk kan bli ledsna om man snackar för mycket skit.
Jag förstår inte varför man måste säga ”Hennes jacka är så jävla ful!” eller ”Gud vilken konstig hårfärg hon färgade håret till. Det ser för jävligt ut!” Jaha, men hon kanske tycker att hennes jacka är fin, och hon kanske tycker att den hårfärgen var fin. Men måste alla andra kommentera det?
Visst, jag kan ju också säga såna saker ibland (rätt sällan), det erkänner jag, men jag försöker att inte göra det.

Även om den personen man snackar om kanske inte hör, så skulle jag ändå inte vilja att andra personer säger såna saker om mig. Jag skulle bli skitledsen, vilket jag också har blivit när vissa saker kommit fram.

Jag bara skriker innuti mig när jag hör hur fula alla tycker att vissa är. DOM ÄR FÖDDA SÅ, ÄR DU HELT JÄVLA PERFEKT ???
Och förresten, det ÄR ju insidan som räknas. Fast det låter så tjatigt att säga det, så är det ju faktiskt så.

Jag är en väldigt blandad person.
Tillexempel min klädstil. Jag vet inte riktigt vilken klädstil jag har. Ganska normal, tror jag. Inte så utstickande, lite mysig, lite slapp, lite snygg.
Men jag skulle vilja ha så många andra typer också. Jag tycker att converse, svart och vit randiga halsdukar, tajta svarta stuprörsjeans och svarta T-shirtar med nån döskalle på är skitsnyggt.
Och sen är hängselbyxor och någon stor mysig vit T-shirt under och gympadojjor riktigt gulligt.
Tajta jeans, klackskor och någon rätt tajt, lagom urringad, tröja.
Gröna byxor, någon färglad, randig tröjja och en axelväska som ser lite indisk ut, det är också jättefint ju!
Det gör ju ingenting att jag tycker det är snyggt, det finns otroligt många saker man kan tycka är snyggt, men jag vill ju ha allting det där också!

Jag antar att jag har en blandning av den där stilen med svarta T-shirtar och svart och vit randig halsduk och tajta lagom urringade tröjjor och klackskor.
En ganska konstig blandning, eller hur?

Sen min musikstil då.
Jag lyssnar på allting. Nästan verkligen allting. Beatles, Metallica, Janis Joplin, Eminem.
Just nu är det väl P!nk, David Bowie och John Lennon jag lyssnar mest på.
Väldigt udda blandning tycker jag.

Det jag med en ganska krånglig förklaring vill säga är att jag är en ganska virrig person som har väldigt svårt att bestämma mig för saker.
Men det är väl så jag är, antar jag.

Jag har precis bakat min alldeles första kaka. Förutom kokosbollarna jag gjorde i somras, och någon kakliknande sak jag gjorde för ett år sedan. Man kan väl säga att jag inte ärvt min pappas kökslust, eller vad man ska kalla det. Han är ju den som gör i stort sett all mat här hemma.
Jag är väl lite rädd, helt enkelt. För att göra fel. Och så har jag slösat på massa ingredienser . På någonting som jag sen måste slänga. Man lär sig ju av sina misstag, men jag är för feg för att göra misstagen.

En av min bästa vän Jojje, hon bara gör. Gjorde en kladdkaka förut, bara slängde ner lite saker i skålen. När jag frågade om hon följde någort recept, sa hon bara bekymmerlöst nej. Sen gjorde hon någon gryta förut, och alla möjliga saker, utan att vara rädd. Jag önskar att jag också kunde vara så.

Sen är jag väl lat också. Orkar inte ta ett initiativ. Och om jag väl fått idén att göra någonting, och det inte finns någon ingrediens hemma, går jag inte ut och köper det. Nej det orkar jag inte!

Hur blev kakan då som jag alldeles själv gjort? Fortfarande ganska varm och smetig, men kan kanske bli mycket godare när den svalnat och stannat. Smeten var ju jättegod!

Jag sitter med en filt om mig och på fötterna har jag varma sockor. Ute är det vitt. Väldigt vitt. Snön kom för en vecka sen ungefär, men jag har inte hunnit uppleva den så mycket, eftersom jag har haft INFLUENSA eller HALSFLUSS. Eller både och? Nu är jag nästan helt frisk, förutom en förfärlig hosta.

Det är första inlägget jag skriver, och jag hoppas att den här bloggen ska bli kul att pyssla med och kul att läsa. Att skriva ner mina tankar om den här konstiga världen.

Varför jag har döpt bloggen till Elsa i det blå? Därför jag är ganska mycket i det blå med mina funderingar helt enkelt.