Kan man förlora sig själv? Kan man låtsas vara någon annan, någon annan än sig själv, så mycket att man tillslut glömmer vem som är ens rätta jag?

Kan man leva på andras drömmar, andras förväntningar, leva upp till andras viljor så mycket att man glömmer vilka som är ens egna?

Och är det möjligt att återfinna en förlorad själ, en själ som för länge sedan fallit i glömska, längst in i sitt bortglömda hjärta?

En vuxen människa sa en gång till mig att jag inte borde ägna mig åt ”vuxenproblem”, att jag ska leka med mina vänner istället och låta de vuxna sköta de stora problemen, eftersom jag vet så lite om sådant.

Jag har aldrig känt mig så liten och ovetande om världen runt omkring mig som då. Men samtidigt var allt jag kunde tänka att Du har levt fyra gånger så länge som jag, men du vet fortfarande inte att det är erfarenheterna i livet som gör oss kloka, som gör att vi ofta (och förhoppningsvis) fattar de rätta besluten.

En femtioårig människa har kanske levt längre, men det betyder inte nödvändigtvis att hon har upplevt fler saker än vad en 18åring har. En tonåring kanske har hunnit gå genom eld och vatten för någon den håller kär, bevittnat ett nytt liv komma till världen, varit med vid ett dödsfall och kämpat till det yttersta varje dag för att klara av att fortsätta stå upp för sig själv när det tycks som om världen runt omkring en håller på att rasa isär. En ung människa kan mycket väl ha varit med om detta, trots sina knappa år på jorden.
Medan 50åringen kanske har levt sitt liv i stillhet med en trygg uppväxt och utan några större motgångar, och egentligen inte alls vet vad livet kan innebära.

Det är inte åldern som präglar ens kunskap om livet, det är erfarenheterna.

Jag ska egentligen plugga, men som vanligt råkade jag ta mig en titt över nätet istället, och hamnade av någon anledning på Blondinbellas blogg (jag vet, pinsamt..)

Jag ställer mig bara en fråga – vad fan är meningen med henne? Hon skriver om absolut Ingenting som är kul för Någon annan att läsa om. Hon är 18 år, snart 19 (?) och är fortfarande kvar i det stadie där hon fotar sig själv i spegeln i omklädningsrum och berättar vart hon köper alla sina kläder och vilket som är hennes favoritgodis. Man tycker att hon borde förstå att det är bland det sista man vill veta om andra människor, speciellt eftersom hon klassas som ”en ovanligt mogen och medveten tonåring”.

Det kanske mest sorgliga och patetiska är att hon är den största bloggerskan i Sverige, och det är om vilken läpp-penna som är bäst, att en kamera gått sönder efter en härlig New York resa och vart det är gott att luncha på onsdagar, som sveriges befolkning verkar vilja läsa om.
Eftersom hon har en sådan stor makt med sin blogg, vore väl det bättre om man använde den makten till att skriva om något vettigt och viktigt, istället för att berätta om hur kul den senaste stureplan-festen var.

Lättnaden i min kropp är så stor att jag inte känner av den. Jag kan inte tro att det är sant, det är för overkligt för att vara sant.

Det känns som om jag har gått runt i ett rum i flera år där alla vänt mig ryggen och skrikit åt mig att jag har fel. Men att de nu vänder sig till mig med öppna famnar och säger att jag har rätt, jag hade rätt hela tiden.

Lättnaden är så stor, så allt jag kan känna är en enorm tomhet.

Ska detta krig äntligen vara över?

Jag var på öppet hus på Danscenter med Rebecca och Maja för några veckor sedan och prövade på Afrikansk Dans, (väldigt skojjigt och häftigt). Vi prövade även locking (popping?) Kul, men inte riktigt min typ av dans känner jag, men läraren var störtskön, och det var en klar fördel. På streetdancen kände jag att jag inte riktigt orkade engagera mig, och läraren var inte lika skön, så då var det verkligen inte värt att dansa då. Så jag satte mig på golvet och betraktade dansarna, och bland dom såg jag en ganska ung mamma och hennes ganska unga son. Jag antar att de var mor och son iallfall, med tanke på att pojken sprang omkring och skrek mamma hela tiden.

Jag brukar inte vara så förtjust i barn. Jag har svårt att veta hur jag ska handskas med dom, och de kan gå mig enormt mycket på nerverna, speciellt om jag är på dåligt humör.

Men jag tycker ändå att barn är en väldigt häftig uppfinning. De är så rakt igenom ärliga, och så kloka. De har inte fått den här muren vuxna har framför sina ögon, den som skiljer det ”rätta” från det som är ”fel”. De gör inte sina val utefter val de gjort tidigare, eller kunskap som hindrar dem från att ta beslut.
Barn ser världen som den är, och lever i den utefter.

Och medan jag satt och betraktade denna ovanligt (enligt mig) söta och charmiga pojke, som var på en sån där tre/fyra/fem år, började jag fundera på hur han kommer bli när han blir äldre. Hur kommer hans förhållande vara till sin mamma då? Lika kärleksfullt som det såg ut att vara nu? Kommer han bli en cool grabb, eller nån som hamnar på fel spår?

Och framförallt, hur kommer världen vara som han växer upp i? Hur olik kommer världen vara om tjugo år? Vilken framtid har de nyfödda barnen att möta? De har så många år framför sig, vad är det som kommer möta dom?

Jag har nu levt 16 år på jorden. Det är inte så fasligt många fler år än pojken som jag såg. Mitt liv har på många sätt inte börjat mer än hans. Men jag kommer snart till en ålder där jag kan kalla mig vuxen. Han kommer snart till en ålder där han kan säga att han går i skolan. Jag vet fortfarande ganska lite om världen, men i förhållande till honom vet jag väldigt mycket. Jag vet hur världen var för några år sedan, och det känns på många sätt som om den världen håller på att gå över i något annat, något stort och oroväckande som vi inte riktigt har grepp om.

Vad är det barnen av idag, kommer möta imorgon?

Nu har jag slutat nian. Nu har jag slutat grundskolan. Imorgon åket jag till Grekland. Om två månader börjar jag gymnasiet.

Och jag kan fortfarande inte förstå något av detta.

– glatt folk på avslutningskvällen

Jag har länge funderat på skillnaden mellan Älska, Vara Kär och Tycka Om.

Vem man Tycker Om och Inte Tycker Om vet man nog ganska bra. Det är rätt simpelt, de man gillar att vara med tycker man om, de man bryr sig om. Sen kan man ju såklart ha svårt att vara med vissa folk, men som man fortfarande tycker om. Man kan väl säga att de man bryr sig om, Tycker man om.

När är man kär i någon då? Det tycker jag är jättesvårt att veta. Vart går skillnaden mellan att gilla någon, och att vara kär? Det svaret har jag inte, men jag tror att man kan vara säker på att man är kär om personen i fråga upptar ens tankar cirka 95 % om dagen, alla stunder utan personen faller i gråa färgen och när man helt enkelt vill ha just Han/Henne.

Och när vet man att man Älskar någon?
Det enda jag kan komma på är när man känner att man inte kan klara sig utan denna person. När personen betyder mer än vad man själv gör, när dens lycka betyder mer än din egen, när dennes sorg värker mer än din.

Oboy, detta är farligt

- syskonkärlek

Jag har tänkt lite. Det jag kom fram till var att man oftast beter sig väldigt konstigt åt när man äter.
Ta exemplet glass. Det är ju så ruskigt gott, och den vill man ju ska räcka så länge som möjligt. Men oftast tar men tugga, smakar, sväljer, tittar lite på glassen, lite på himlen, och sen tar man en ny tugga.

Men vad hände med den som man precis svalde?! Smaken finns ju kvar! Den kommer finnas kvar lång tid i munnen! Men ändå jäktar man i sig en ny tugga, nästan innan man hunnit svälja den första! Varför ständigt denna jäktan?
Detta gäller inte bara glass. Vi får kakan, äter upp den och vill på en gång ha en ny. Varför kan vi inte stanna upp och njuta av det vi faktiskt har framför oss, njuta tills det tar slut ordentligt? Varifrån kommer denna iver som vi människor i samhället tycks skaffat oss?

Jag har inte uppdaterat på väldigt länge, och det är jag lite småsorgsen över. Men det har hänt så otroligt mycket i mitt liv, och jag har helt enkelt inte lyckats få ner det på papper (dator i detta fall).

När jag säger att det har hänt mycket de senaste månaderna, är det verkligen inte en överdrift.
I februari hände någonting som kommer stanna kvar hos mig för all framtid. Det är för personligt för att ta upp här, speciellt när det inte gäller mig själv, men man kan kortfattat säga att jag var med om någonting som tog väldigt mycket kraft från mig, på många olika sätt. Jag mötte döden på ett helt annat sätt än vad jag tidigare gjort, och det gav mig ett nytt perspektiv på världen. I längden kommer det nog göra mig starkare, men som det var då gjorde det mig väldigt instabil och skör.

En annan sak som hänt är att jag upptäckt vad jag vill göra med min framtid de närmaste åren. Jag har insett att teater är någonting jag inte tidigare visste att det var. Jag har fått lära känna på dess magiska kraft, och förälskat mig totalt i det.
Jag har stått för mitt livs största utmaning, hittils. Jag sökte in till Södra Latins teater linje. Via ett intagningsprov.
Det var ett av de värsta sakerna jag upplevt någonsin. Jag har aldrig varit så nervös och så pressad under en och samma dag.
Men jag är glad att jag gjorde det, dels för att det gick hyfsat bra och att jag där med har en ganska stor chans att jag kommer in, men också för att jag insåg vad teater betydde för mig.
Innan själva intagningsdagen för mig var, övade jag mycket på min monolog, både själv men också tillsammans med min teaterlärare. Monologen var väldigt destruktiv och en aning deprimerande, men också lätt att relatera till.
Vid ett tillfälle då jag övade, upplevde jag hur det kändes att känna någon annans känslor för några minuter. Jag levde mig in så mycket, att jag fick uppleva världen ur ett annat perspektiv. Jag drog inte efter andan för att jag ville det, det skedde automatsikt. Jag lade inte till bekymrade ansiktsuttryck i ansiktet för att jag tyckte att det passade där, de kom dit av sig själv.
Jag älskade det, och det fick mig att inse att det är teater jag vill hålla på med. Det var kul

Där med sagt är mitt gymnasieval klart. Nu gäller det bara att komma in också.

Jag har även sett en av min absolut största idol, en av Sveriges levande legender.
Jag har sett Thåström.
Det var en oförglömlig upplevelse, en oförglömlig kväll, på så många sätt och vis. Inte nog med att jag var med en av mina bästa vänner, och träffade nya härliga människor, utan jag stod även allra allra längst fram, precis vid staketet, cirka 1.5 meter ifrån den människa jag lyssnat på och tagit inspiration från under så många års tid. Han var ännu bättre än vad man kan tänka sig.
Vad mer kan jag säga? Kvällen var magisk, och den lämnade kvar någon magisk kraft som fått mig att uppleva lite nya grejer på sistone. Men det är en annan historia

Idag är det 27 skoldagar kvar innan jag går ut grundskolan. Imorgon är det Valborg, som jag ska fira med några av de människor som betyder allra mest för mig i livet. Om sex och en halv vecka åker jag till Grekland. Tre månader efter det börjar jag gymnasiet.

Elsa håller på att växa upp!

Detta blev ett vääldigt långt inlägg xD

Jag Älskar Dig Anna <3 Kommer Alltid finnas hos Dig

Min kärlek till Dig kommer aldrig att svalna

Du är så stark som går igenom detta och du klarar det så otroligt bra. Jag är så stolt över att ha dig som vän och jag tar lärdom från dig varje dag. Jag vet att han är med dig, och är lika stolt som jag <3

Med våren som kommer kommer nya krafter och drömmar. Vi kliver igenom dem tillsammans

Snart tar vi Thåström med storm

Vila I Frid Gunnar <3